Der Arzt

Ljuset från lampan brann i ögonen, men jag kunde inte titta bort.
Förtvivlat försökte jag vrida på huvudet, men den kraftiga
läderremmen satt hårt över pannbenet. "Hur överlevde du, hm? SVARA!"
Fradga flög ut ur mungipan när han skrek mig rakt i ansiktet. "Jag vet
inte!", utbrast jag förtvivlat. Handlederna och vaderna hade djupa
märken efter läderremmarna. Minsta rörelse gav en våg av smärta som
gick rakt upp i ryggraden. Ett hårt slag träffade mitt i solarplexus
och magen drog våldsamt ihop sig i kramper. Jag visste inte hur många
gånger de ställt frågan - jag hade tappat räkningen för ett bra tag
sedan.

Ekande ljud av fotsteg hördes utanför dörren. Ljudet stannade tvärt
och dörren sköts upp ljudlöst och stängdes med ett "klick". Det var en
kortväxt man med kraftiga, svarta kängor och en vit, lite för lång
rock som steg in. Glasögonen var små, vilket gjorde att hans pupiller
såg ut att vara stora som ärtor. Emblemet på axeln, örnen som höll upp
svastikan, var kantat med rött så det lyste från rocken. "Der Arzt!"
sa vakterna vid dörren, med en nervös ton i sina röster. Doktorn gick
fram till mig med hastiga steg och fäste blicken på mig. "Vad gör han
här?", frågade han kort.
"Han överlevde gaskammaren, Der Arzt."
"Någon aning om hur?"
"Nej, det vet vi inte. Han har själv ingen aning."
"Det förstår jag.", sa han kortfattat medan han iakttog det intorkade
blodet på golvet. Han harklade sig ljudligt och sköt upp glasögonen
med pekfingret.
"Vad ska vi göra med honom?", undrade en av soldaterna. Doktorn böjde
sig fram mot mig och mumlade bara med ett avlägset "hmm...". Han
vinklade bort lampan från mitt ansikte och en stor, mörkgrön fläck
stannade kvar i mitt synfält. Jag blinkade bort tårarna i ögonen och
vande mig så sakta vid mörkret. Med en hastig rörelse stoppade Doktorn
pärmen under armen och befallde; "Släpp honom."

Soldaterna knäppte upp remmarna runt mina ben och mitt huvud, till sist
mina händer. Det kändes som om de betedde sig väldigt... duktigt. Jag
förstod inte varför. Var det Doktorn de fruktade?

Han påminde om min chef på tryckeriet. Tystlåten och fundersam, men
han var dock inte ett dugg lik honom till utseendet. En av soldaterna
mumlade något jag inte förstod och tog ett stadigt tag om min arm och
föste mig mot dörren som en fängelsevakt. Doktorn sköt upp dörren med
fingrarna och ledde oss genom en lång, grå korridor. Jag kunde höra
plågade skrik bakom dörrarna, både från kvinnor och män. Kände
skräcken växa inom mig, snabbare och snabbare. Vad skulle de göra med
mig? Dissekera mig som ett djur?! Jag väntade mig det värsta, hamnade
som i trans, hörde bara det dova ekandet i korridoren från stövlarna.

Skulle livet för Darwin Oppenheimer ta slut nu, skulle någon någonsin
komma ihåg mig? Tanken skrämde mig. Jag kallsvettades och det rann
nedför nacken, längs med ryggen. Korridoren svängde till höger och jag
snubblade till i steget. Andetagen ekade i mitt huvud. Vi gick fram
till en dörr med ett litet fönster, precis tillräckligt stort för att
få igenom handen. Soldaten släppte mig och gjorde honnör. "Der Arzt!".
Doktorn öppnade dörren åt mig och pekade på en stol som stod mitt i
rummet. "Sätt dig.", sa han. Allt som fanns där inne var en byrå, och
två slitna stolar. Väggarna var kliniskt vita, det fick mig att känna
mig som en patient på mentalsjukhus. Doktorn satte sig mitt emot mig
på den andra stolen och tog fram pärmen under armen. Jag förväntade
mig den vanliga frågan; "Hur överlevde du?" eller "Hur bar du dig åt?!
Men nej. "Hur gammal är du?", sa han. "Ehm, ja, eh...", jag fick inte
fram ett ljud. Jag var chockad över frågan.

Han höjde ögonbrynen och vinklade örat med ena handen. "Nå?", sa han
lugnt. "19, eller jag, eh, jag är nitton år." Jag blev torrare och
torrare i munnen. "Ställ dig upp." Jag reste mig sakta på svajiga ben.
Såren i benen och armarna bultade. Han tryckte lätt i sidan på mig och
bockade av något på en lista. Levern, tänkte jag för mig själv. Med
snabba rörelser tog han fram en liten spruta ur bröstfickan. Det enda
som hördes var när han smätte till den med pekfingret ett par gånger.
"Handleden, tack", bad han, men hans tonläge lät mer som en order.
Jag gav honom motvilligt min arm och han tog tag i den med ett stadigt
grepp från vänster hand, det kom en explosion av smärta från handleden.
Såren sved och bultade värre än någonsin när han kramade åt handleden.
Det var som om mina öron fylldes av ett ljust, skärande ljud. Han stack
in sprutan i min blodåder med stadig hand och fyllde den med mitt blod.
Sedan släppte han min arm och jag kunde inte låta bli att kvida till.
Han lyfte på ögonbrynen och gav mig en frågande blick, som om han inte
såg att jag hade ett sår där. Ytterligare en avbockning på pappret.
"Har du barn?” Frågan kom kort och snabbt. Det hade jag inte, men vad
menade han med det? "Nej." .

Jag hade igen aning om vad han ville med de här svaren och resultaten
men jag svarade ärligt i vilket fall. Vågade absolut inte ljuga. Men
tänk om det skulle rädda mig? Tänk om dom inte ville ha med mig att
göra om jag hade barn? Men, med lite eftertanke, skulle de nog döda mig
på fläcken om jag inte var av någon nytta för dem. Så gjorde de med
alla judar, så hade dom alltid gjort. Nazisterna ville trots allt
utplåna oss.

Han bockade av vad som verkade vara den sista punkten på pappret och
reste sig upp med ett ryck. Stoppade åter igen pärmen under armen och
var beredd att gå ut. "Vad gör jag här? Vad vill du mig?" Jag hörde att
min röst lät ängslig. Han vände sig om och stannade tvärt. Blicken gled
nedifrån och upp, han fokuserade på mitt ansikte. "För att du var en av
de få som överlevde Nova 6. Du är ett sällsynt exemplar, jag behöver
dig. Många överlever inte gaskammaren precis. Det var heller inte
meningen att du skulle göra det." Han vände på klacken och gick ut
genom dörren. Man hörde att han låste dörren med ett klick, de ekande
stegen tonade sakta bort.

Mina andetag fyllde rummets tystnad, de blev snabbare och snabbare.
Vad betydde det han sa? Vad var det han tänkte göra med mig? Oron
växte inom mig och spred sig som ett virus genom kroppen. Jag ställde
mig upp och började vanka av och an, stod inte ut med väntandet. Om
de ville döda mig fick de gärna göra det nu! "Hallå?", ropade jag.
Inget svar. "Snälla?!" Klumpen i halsen växte och gjorde det svårt att
andas lugnt. Jag hade hört vad de gjorde med oss judar. Jimmy, som
jag arbetat tillsammans med, hade berättat att de använde oss som
försökskaniner, de ville ändra vår färg på irisen genom att injicera
bläck i ögonen. Jag rös vid tanken på att få blått bläck insprutat i
mitt öga. Smärtan måste vara ohygglig! Tankarna rusade runt i huvudet
på mig likt en karusell. Jag måste ta mig ut härifrån! Paniken smög
sig på mig och jag försökte förgäves rycka upp dörren. Steg utanför
dörren kom närmare! Jag satte mig blixtsnabbt på stolen igen. Pulsen
ökade och jag började svettas igen, men med lättnad hörde jag
stegen tona bort. Fönstret i dörren, tänkte jag. Det måste vara
tillräckligt stort för mig att stoppa armen igenom. Det var värt ett
försök. Jag la örat försiktigt mot dörren och lyssnade efter ljud. En
dörr stängdes och jag ryckte till. Efter det kom inga fler ljud och
jag stack handen genom fönstret och letade efter låset. Jag var dock
inte säker på hur jag skulle få upp det... Innan jag hann blinka
kändes det som en kall hand tog tag i min vrist så det ilade till. Min
blick genom fönstrets lilla glugg möttes av ett grått, dött ansikte
som stirrade rakt på mig med besvärade mörka ögon och flottigt, mörkt
hår. Det var jag! Handen for bakåt som en katapult så att handleden
slog i kanten på fönstergluggen. Såret på armen revs upp och blev ännu
värre. Svart blod sipprade ur såret likt bläck. Det täckte golvet och
fyllde rummet med lukt av lik.

Jag blev daskad ett par gånger av en grön pärm i ansiktet. Förskräckt
föll jag av stolen när jag fick se doktorns ansikte, föste mig bakåt i
rummet med benen och ropade "Lämna mig ifred!!" Jag gav min handled en
hastig blick; den var inte värre än innan. Jag hade svimmat, och
drömt. Han tittade på mig med intresserade ögon och skrev något snabbt
i pärmen. "Följ mig", sa han efter några sekunder. En soldat stod med
bister min bakom doktorns axel. Det var ingen ide att göra något annat
än att följa med. Jag reste mig upp, sakta så att jag inte skulle
ramla. Jag kände mig yr och en gnutta illamående. Blodet tog sin tid
att ta sig till huvudet, jag gick fram till dörren och soldaten tog
tag i min arm och föste mig vidare till nästa destination. Han såg
illa till mods ut, ett par tunga buskiga ögonbryn täckte ett stort
parti över ögonen. Klapprandet från våra stövlar överröstade skriken
inifrån rummen vi passerade. Doktorn stannade vid en röd dörr och
marscherade in, med mig efter. Det stod cirka tio andra män i min
ålder uppradade, iklädda vita kläder och med stora påsar under ögonen.
Jag blev beordrad att ta av skorna och rada upp där de andras stod.
Nu, tänkte jag, nu är det slut. Doktorn tog upp en diktafon från
bordet och tryckte på knappen: "Mitt namn är Eduard Merlin, 3 juni
1944, och det här är Projekt B7. Hela de döda." Han sträckte sig mot
en liten väska och tog fram en spruta fylld med gulaktig vätska, förde
in sprutan i axeln på den första som stod i ledet, väntade några
sekunder och beordrade; "Nu" till soldaten som eskorterat mig hit.
Soldaten lyfte på geväret och sköt ett skott rakt genom huvudet på
mannen som fått sprutan. Blod flög upp på väggen bakom honom och
färgade tapeterna mörkröda. Jag ryckte till som om någon kört in en
nål under nageln på mig. Min förutsägelse stämde ganska bra. "Försök
nummer ett, misslyckat", dikterade doktorn. Jag brydde mig inte längre
om vad som skulle hända, för om detta var mitt öde, hade inte livet
mycket att erbjuda. *Pang!*, "Försök nummer två, misslyckades." Så
fortsatte det ända upp till nummer tio. Alla hade "misslyckats"
hittills, doktorns sprutor hade inte hjälpt på något sätt. Det var min
tur att få vätskan i min axel och jag kände hur döden var nära. Jag
svalde ljudligt och gav gud en sista tanke innan jag blundade och tog
farväl av världen.

Långsamt, sakta rörde jag på mina fingrar. Den suddiga figuren viftade
vilt framför mig med hets och iver. Mina ögon värkte och ljuset från
lampan bländade mig och gjorde det omöjligt att se. Efter några
sekunder kunde jag urskilja Eduards flin och med en svag, frånvarande
röst kunde jag urskilja; "Försök nummer 11, lyckades."

Tom Ekström Josefsson, IES Jönköping 8A